Hur gjorde jag SUB 9.

Efter mitt lopp i Köpenhamn har många frågat mig hur jag bar mig åt för att klara det. Det har varit många som jag känner men också en hel del som jag aldrig träffat innan. Den stora frågan har varit " Hur kan någon utan bakrund i någon av grenarna med bara 5 års erfarenhet av sporten sätta en SUB 9 tid samtidigt som familj, villa och jobb ska skötas"? Det finns tyvärr inget enkelt svar, men jag hoppas att min väg dit kan inspirera andra att hitta sin väg för att uppnå de där målen som ibland känns för höga och ibland nästan som en dröm.

Själv hade jag redan 2015 uppnått något som jag själv inte trodde jag var kapabel till. Första gången jag gick på en sub 10 tid 2014 var det mer som en chock när jag insåg att det kunde gå efter ca 30 km på maran i Kalmar. Därför gick jag all in på nästa dröm mål 2015. Tredje året i Kalmar skulle jag kvala till hawaii. Det tog lång tid att själv tro på att det skulle gå men när jag stod på startlinjen var jag beredd att satsa allt för att ta en plats. Bära eller brista. Det var nära att brista så många gånger under det loppet, men jag tog en slot med nöd och näppe. Att åka till Hawaii och tävla var helt overkligt och mycket inspirerande. Superduktiga triathleter, en ikonisk tävling med en totalt dödande bana som knäckte mig helt. Trots tuffa förhållande njöt jag hela tiden, de drygt 11 timmarna kändes som en dröm även om det gjorde ont.

Under hösten började jag tänka på nästa målsättning. Är jag nöjd nu eller vad är nästa steg. Nästa stora steg är såklart SUB 9. Under nio timmar hade en av mina förebilder Carl Brümmer gjort ett par år tidigare. Skulle jag kunna köra lika snabbt som den dunder mannen? Och hur skulle jag ta mig dit?

Varje resa oavsett hur lång eller kort börjar med ett mål och sen en plan hur man ska ta sig dit. En resa mot något som nästan känns ouppnåligt kräver flera delmål och tydliga riktlinjer med ett rimligt tidsperspektiv. Utan detta är det lätt att tappa bort sig längs vägen. 

Distansen hade jag klarat tidigare men farten saknades. Jag hade nog inte ens klart under nio timmar om jag fått dela upp grenarna. För att få högre fart är det ganska självklart att det får bli kortare distans. Eftersom jag redan hade kvalat till IRONMAN WORLD CHAMPIONSHIP 70,3 I Australien bestämde vi oss för att satsa på 70,3 hela 2016 och strunta i fulldistans.

För att känna att det skulle finnas en chans till under 9 på hel borde jag sätta halvan på under 4:20 och gärna lite snabbare. Jag ställde in siktet på att simma under 30 min cykla i 40km/h och ta löpningen på 4min/km. Detta för att ha lite över fart inför fulldistansen då det inte kan gå riktigt så hårt.

Långpassen blev betydligt kortare och intervallpassen fler och mer intensiva. Jag försökte hitta tid och fart överallt det gick. Mina tunga asics kayano byttes mot lättare skor med bättre känsla. Snabb snören sattes på. Mina ortopediska skosulor skulle också fasas ut under året. Skönt att slippa dem som bara var obekväma och gav skav. 

Cyklen justerades till en lite mer aggressiv position. Behöver ju inte vara så himla bekvämt när jag bara ska sitta där nio mil, bättre då att minimera tiden jag behöver sitta där. 

Under 70,3 tävlingarna var det en högre ansträngning och det blev betydligt fler minuter på rött. Det var lärorikt och roligt att köra fler tävlingar och vi hann med 4 st 70,3 under året. Vi gillade båda att köra 70,3 tävlingar och hade ett riktigt bra år 2016 och avslutade med pallplatser båda två i Bahrain.

Den mer aggressiva positionen på cykeln gjorde det smärtsamt på löpningen, krampkänning  i rygg och rumpa gick i 21 km men skulle bli ohållbart i 42km. Jag tittade efter lösningar och fördjupade mig mer i vevarms längd. Det resulterade i ett byte från 172,5 till 165 mm vilket gjorde stor skillnad på löpningen och känslan på cykeln.

Redan 2016 hade vi bestämt att det skulle bli "uppvärmningstävling" i Klagenfurth och full satsning i Köpenhamn.

Under vintern stämde jag av var jag stod och om det fortfarande var rimligt att sikta på köpenhamn. Ett orosmoment var att jag fått ont i fotleden i samband med Bahrain. Vid möjliga skador är det viktigt att så fort som möjligt analysera varför skadan uppstår, hur du ska behandla den och vad som ska göras för att inte få tillbaka den. Denna gång verkade det efter flera undersökningar vara en möjlig "Bonebruse" blåmärke i sklettet. I sällsynta fall kan de uppstå vid belastning men oftast av slag. Då jag inte slagit mig fick jag börja titta på skorna igen. Kanske jag varit för snabb med förändringen och mina enligt mig lite moccasin aktiva salmingskor var lite för klena för min fot. Löpträningen var minimerad under vintern och jag höll mina pass till kortare kvalitets pass för att hålla kvar vid farten jag byggt upp. Jag hittade en sko som passade mig bättre Saucony Kinvara med 4 mm offset kändes bättre på foten och jag tyckte jag fick bra driv med dem.

Det blev en liten svacka under vintern och det behövdes lite extra inför 2017 så jag bestämde mig för att göra det jag gillar mest med triathlon, Träningsläger. Det blev en vecka på Playitas som ledare för AG team sweden, en vecka på Mallis med vänner, 4 dagar i Alicante hos Cristoffer och till sist vårt eget läger på Mallorca. Fyra läger under Mars, April och Maj. En intensiv vår som innebar hård träning en vecka och hårt jobb med mindre träning två veckor och sen ny träningsvecka. Jag tycker att dessa tuffa träningsveckor ger så mycket mer än att köra på med vanliga veckor hemma. Nu har jag fördelen att kunna jobba in dessa veckor jag är borta och då tar jag hellre dessa toppar i träning och arbete för att få en snabbare utveckling, samtidigt som jag älskar att vara i solen och träna med goda vänner.

Efter denna period kände jag att jag var på rätt väg. Jag bestämde mig för att ge kroppen en omgång på massagebänken hos Jonas Tynnerstål en vecka innan varje tävling. Jonas är duktig och lyhörd vilket resulterade i ca 3 timmar massage för att mjuka upp mina gamla muskler. 

IM Klagenfurt var i samband med familjesemester och skulle vara en träningstävling då allt skulle testas. Jag saknade lite attack på simmet och kom upp på 1:01. Under cykeln missade jag energiplanen och väggade vid ca 13 mil. Löpningen gick hyfsat och jag var nästan överraskad av tiden då jag inte spände bågen hela vägen. Totaltid 9:25 och en 7:de plats var helt ok resultat med tanke på insatsen. 

Efter lite semester och ett par veckors slipande på formen och utvärderingar av vad som kunde förbättras från Klagenfurt var det dags för Köpenhamn. Planen för hur loppet skulle utspela sig var klar men som det alltid är med dessa tävlingar måste du vara beredd att ändra planen och anpassa dig efter situationen. Vi bodde nära starten, vi lagade vår egen mat, vilade så mycket som möjligt och lät bli att gå runt så mycket, Keep your legs up.

Jag intalade mig själv att jag var bland de absolut bästa på stranden den morgonen innan starten. Att jag skulle stå långt fram i simstarten var en självklarhet. Planen var simma på 1:00h T1 2:00 Cykel 4:42 T2 2:00 Löp 3:10 Totalt 8:56 vilket skulle ge lite utrymme för oförutsedda händelser.

Att våga tro på sig själv innan start och att hitta känslan av att du kan göra detta bara du verkligen verkligen vill och inte viker ner dig för några motgångar, för motgångar det kommer för alla i en Ironman. Simmet var en triumf  på 59 min. T1 gick inte lika bra med en rejäl smäll i huvudet och en tid på 3:36. Cyklingen började inte heller så bra med en massa snäva svängar, hålor och trånga passager första milen. Det var bara att bita i, även om jag redan spräckt planen efter 1,5 h tävlande. Cyklingen hämtade sig men hade en tråkig överraskning med störtregn sista 2-3 milen. Tid 4:50. T2 tog också lite extra tid eftersom det var så halt 3 min. Jag satte upp ett högt tempo direkt och lyckades räkna ut att det krävdes ett tempo på ca 4:20 för att komma under 9h. Resultatet blev löpning på 3:03 och måltid på 8:57.

Så även om det kan se mörkt ut, sluta inte försöka förrän du nått mållinjen eller ligger på marken.

Så vad är mina tips. Välj dina strider, det går inte att köra max alltid. Bestäm hur mycket du kan satsa på ditt mål och hur långt du kan gå för att nå dit. Att tok satsa några veckor, för att sen inse att det är ohållbart i ditt vardagsliv är inte något att rekommendera. Kontinuitet är väldigt viktigt. 

1. Sätt tydliga mål och delmål och när du ska uppnå dem
2. Inse dina styrkor och svagheter
3. Se till så din familj och omgivning är med på noterna
4. Tro på dig själv
5. Våga satsa och göra det som du vet krävs
6. Ta hand om kroppen så du kan träna kontinuerligt utan för långa uppehåll
7. Träna huvudet och bygg upp mentala bilder där du når ditt mål
8. Kör några nyckel pass där du utmanar dig själv och får bita ihop för att fixa det
9. Välj ut positiva tankar och känslor som du kan ta fram under tunga stunder på tävling
10. Bli inte nedslagen av saker som går emot dig
11. Våga ta ett steg tillbaka för att utvärdera och börja om
12. Alla pass ska ha ett syfte
13. Var taktisk i ditt val av lopp, vilken bana passar dig bäst

När du har flera medaljer och siktar på kval eller en tid kan det vara värt att köra mer på bära eller brista linjen- i mål kommer du ju alltid även om du får gå sista biten för du bränt krutet. Innan start bör du bestämt dig om du är där för att ha en rolig tävling och gå i mål eller om du är där för att uppnå ett mål som du jobbat för flera månader.

Att göra allt under loppet för att hedra dig och din omgivning som levt med alla träningstimmar, tidiga morgnar och hårda pass är det minsta du kan begära av dig själv.

Att kämpa hela vägen till målet och göra ditt bästa.