Det har nu gått 2 år sedan vi genomförde detta race tillsammans och det är nog ungefär den tid som behövts för att verkligen ta in att vi gjorde det! Jag får nypa mig själv i armen när jag tänker tillbaka på att vi faktiskt stod där den dagen och fick dela glädjen av att ha upplevt det stora och omtalade racet i Kailua-Kona på Hawaii.

Hur började då den här drömmen om Hawaii egentligen då.. ? Ja det har inte varit självklart för mig att överhuvudtaget vilja tävla på Hawaii. Jag har alltid kännt mig otrygg med att simma i stora öppna hav och bara tanken på att simma på Hawaii (där de därra hajarna lever!!) skrämde mig. Fredrik satsade redan 2015 på att få en slot till Hawaii och lyckades knipa en plats på roll down. Vi var överlyckliga att få åka och hela familjen följde med. Det va en helt magisk plats att få uppleva stämning, gemenskap & den härliga känslan av att faktiskt vara på plats med de allra bästa i världen, både proffs & från olika åldersklasser. Under de veckorna fick jag bearbetat min skräck genom att provsimma banan med de andra atleterna. Och jag tror att det var där någonstans som tankarna om att en dag få stå på startlinjen tillsammans började ta form.

(Du kan läsa om Malaysia genom att trycka på knappen)

Ja det var två år senare som jag lyckades placera mig som 2.a i Malaysia och där jag knep en plats till Hawaii. Nu var det jag som var klar för VM och Fredrik som hade pressen på sig att lyckas kvala igen. Han åkte i april 2018 till Sydafrika där han blev 5:a och fick en plats han också. Lyckan va fullständig och vi började planera och boka inför hösten.

HAWAII- HERE WE COME..

Vi var på plats 12 dagar innan race för att anpassa oss till värmen och för att tillsammans uppleva och njuta av allt som ön hade att erbjuda. Vi njöt av att vara en del av denna stora tillställning där framför allt Kailuha-Kona verkligen lever “Ironman” under dessa veckor. Jag själv hade bestämt mig för att jag skulle starta och försökte att inte pressa träningen innan utan bara känna mig för i de olika momenten för att vara så redo jag bara kunde inför den stundande dagen.

FREDAGEN DEN 12 OKTOBER VAR DET DAGS FÖR INCHECKNING

Allt i sin ordning, i min packning hade jag konstruerat en mitella av ett axelband till väskan vi fick när vi checkade in, för att underlätta de stötar som löpningen ger på axeln.

Paul Key var på plats och önskade mig lycka till, alltid ett nöje- att få träffa honom :)

Nervositeten börjar komma men mest av allt är det en form av upprymdhet när man vet att det äntligen är dags att få deltaga i detta omtalade race.

LÖRDAG DEN 13 OKTOBER - RACEDAY!
Morgonen börjades som vanligt med uppladdning i form av nutellamackor med banan som packas med för dagens race. Dessa käkas två timmar innan start i bilen på väg till Kona. På plats lämnas jag och Fredrik av och våra supportrar intar plats för att se starten. Alla volontärer radar upp sig med surfbrädor framför dem för att sedan bege sig ut i vattnet och bilda en startlinje.

Först ut är proffsen, sedan är det dags för alla män i AG- däribland Fredrik. Vi har önskat varann lycka till och när jag står och hör startskottet för Fredrik vet jag att nu är det jag som ska få ta mig ner för trapporna och ut i havet med alla tjejer. Jag brukar vara otroligt nervös i detta skede, men av någon konstig anledning när vi alla ligger där i vattnet och inväntar att våran kanon ska smälla av så börjar jag att klappa händer och skrika ut min glädje till alla tjejer runt mig och skrika- idag ska vi njuta, nu kör vi tjejer!

Tårarna rinner av glädje och förväntan och när kanonskottet går simmar jag iväg med en härlig känsla. Jag njuter av stunden och hela första sträckan ut till vändpunkt simmar jag som i eufori. Sträckan ut är i en rak linje och från stranden går det nästan inte att se vändpunkten, vi simmar runt en båt och vänder näsan tillbaka in. Nu är halva sträckan avklarad, på väg in blev det mot vågorna och det började med att jag fick flera kallsupar och där började jag tappa styrkan. Min axel värkte, varpå jag varvade ryggsim med frisim och det kändes som sista biten var oändlig. Och det visade sig även på klockan: 1h.30min när jag väl stapplade mig upp för trapporna.

Växlingen gick bra och jag gav mig iväg på cykel, först en sväng runt smågator där familj & vänner hejade på, sedan vidare ut på motorvägen, som kantades av lavafält och ångade av värmen från asfalten. En bit in i loppet mötte jag Patrik Nilsson, vårt svenska proffs, han stod intill vägkanten, och jag förstod att han tvingats bryta- trist då jag verkligen trodde att han skulle göra bra ifrån sig.

Trots att axeln värkte, värmen stekte och vinden tog i så njöt jag av varje sekund, visst kom det trötthet och funderingar på om jag skulle klara hela dagen, men varje gång påminde jag mig själv om att jag tagit mig så långt och att jag skulle ge allt för att försöka gå i mål. Jag mötte Fredrik och vi lyckades växla några hejarop till varann. Hela sträckan fick jag se till att växla position, för att avlasta axeln. Snart var jag tillbaka hos vår härliga hejarklack som skrek och peppade för allt det gick! Cykeltid: 5h55min.. det får jag vara nöjd med, på denna kämpiga bana.

In i T2 , nu är det bara ett moment kvar, de 42km löpning som ska genomföras och den största prövningen för axeln. Den längsta sträcka jag sprungit sedan kraschen var 16km, med mina vänner Jane & Christoffer veckan innan vi åkte, jag minns att det va en stor prövning och att jag alternerade att låta armen hänga i en mitella för att avlasta axeln. Då en av våra väskor försvann på vägen ner och min mitella med det, så fick jag konstruera en enklare lösning av ett väskband. Detta fungerade riktigt bra och jag kunde hålla igång steget mestadels av loppet.

Våra härliga supportrar har även de en lång och hektisk dag, det är många att hålla koll på, och hejarropen va inte enbart på alla svenskar utan de stöttade alla på sin väg mot mål. De tog sig även tiden att njuta av atmosfären, & ta igen sig med något kallt att dricka.

Att genomföra löpningen på Kona är en tuff utmaning, värmen från asfalten som är omringade av svarta lavafält i stekande sol pratar för sig självt.. men samtidigt är viljan att fortsätta så stark, nu när man verkligen är här. Det är tankarna om en målgång som håller huvudet igång och benen rör sig i rätt riktning om än i som det kan kännas “slowmotion”. Jag möter Fredrik efter 15km och jag försöker räkna på hans sluttid.. Det känns som han har sitt mål i sikte.. och det ger mig en upprymd känsla. Även tankarna på att han ska stå vid målet och omfamna mig om några timmar ger mig ny styrka. Vid varje vätskestation plockar jag på mig svampar med kallt vatten som jag lägger i kepsen & klämmer fast i linnet.

Ute längs motorvägen va det svårt för publik att uppehålla sig, då de inte har någonstans att skydda sig från solen, så det är en stor lättnad då man till slut närmar sig stan och man börjar höra ljudet från publiken igen. Solen har gått ner och de sista 5 km springer jag i mörker, med bara gatlyktans sken och hör hur ljudet från speakern ter sig starkare och starkare. Glädjetårarna börjar komma och jag vet jag kommer fixa det.. snart är jag framme vid den långa portalen kantad med ett hav av människor.

Jag får mottaga en svensk flagga, jag hör min pappas stolta röst som hejar på, mina barn som jublar och lyckan är total!! Jag njuter hela vägen fram och när jag närmar mig portalen hör jag Paul Key´s underbara röst. Han pratar om mig, om min olycka, jag hör honom säga :

ANYTHING IS POSSIBLE & de underbara orden- MARIA, YOU ARE AN IRONMAN !

Känslan är euforisk , jag gjorde det. Jag vänder mig om för att tacka och ser mina barn precis nedanför rampen med en svensk flagga hängandes över staketet. Jag kan känna deras glädje, när jag ser deras tårfyllda ögon som speglar allt jag känner. Jag stapplar mig ned för att mottaga min medalj.

En oförglömlig dag går mot sitt slut och vi är nog alla lika slitna när vi beger oss hemåt, för en välbehövlig god natts sömn.

SÖNDAG 14 OKTOBER

Dagen efter tillbringades på denna makalöst vackra strand, där vi njöt i fulla mått.

Awards ceremony in Kona

Awards ceremony på Kona är såklart utomhus, med massa mat, uppträden och hyllningar. Vi hade fyllt ett stort bord med bara svenskar, där vi pratade om alla våra upplevelser kring racet och inte minst hela upplevelsen på Hawaii. Denna kväll delas det ut priser till proffsen och även till top 5 i åldersgrupper. Carl Brummer - en sann inspiratör genom åren för oss, stod högst upp på podiet i sin åldersgrupp 50-54. Så härligt att få dela glädjen med honom denna kväll.

Sista dagen på Hawaii spenderade vi i Waikilola och njöt vid poolområdet, innan det va dags att packa väskorna för hemfärd.

Big Island, Kona, Hawaii.. vi säger inte adjö.. vi säger på återseende!