Race rapport Ironman Klagenfurt
Ironman Klagenfurt har vi länge pratat om att göra och nu var det äntligen dags. Vi bestämde oss för att kombinera tävlingen med semester och lämnade Sverige på tisdagen. Vi bilade genom Europa via Tyskland & Tjeckien med två övernattningar och kom fram på torsdagen till Klagenfurt och registrerade oss.
Två dagar innan tävling provsimmade vi banan i den vackra sjön Wörthersee.
På lördagen var det dags för Ironkids, Tuva-li var tyvärr sjuk, men stora dottern Ronja körde! Fint arrangerad tävling då de enbart simmade & sprang.
Grattis Ronja till ett väl genomfört lopp!
SÖNDAG MORGON, NU ÄR DET SNART DAGS ATT STARTA IRONMAN KLAGENFURT.. Cyklarna är checkade, hejarklacken är redo & vi går längs kanalen på väg till simstarten. Här ska vi avsluta simningen om ett tag:)
I transition zone före start. Cyklarna är pumpade och all mat och dryck är på plats. Vi är redo!
Vid simstarten är det dags att hoppa i vattnet om man vill värma upp. Fredrik & jag önskar varann lycka till och säger adjö. Nu är det bara jag och min nervositet.. jag vet att jag Kan.. men ändå tvivlar jag alltid när det närmar sig.
Innan jag ska kliva ner till vattnet hör jag mina barn som kallar, jag ser att de står bak ett staket, så jag beger mig bort för att pussa på dem en sista gång innan jag hoppar i för att värma upp.
Det är självsidning och rullande start och jag bestämmer mig för att stå först i 1,15. Jag följer ledet ner och snart är vi igång. De första 300 metrarna är tuffa, jag får slag över huvudet och det är trångt i vattnet. Men jag är glad att jag valde att sätta glasögonen under simmössan så att jag slipper få de avslitna. Jag försöker hitta fritt vatten, med resultatet att jag helt plötsligt är själv och lite väl långt från en rak kurs. Det känns som en evighet innan jag ser kanalen som vi ska simma i de sista 1000 metrarna. Väl i kanalen kan jag äntligen simma på utan att oroa mig för felnavigering, så jag kör så hårt jag kan. Upp och in i T1. Klockan säger 1.14- känns helt ok, då det kändes som jag simmat i en evighet.
Så här glad blir man när hejarklacken står redo och jublar när man springer förbi!
Löpningen i T1 är ganska lång ( enligt klockan 640 meter) men skyndar på så gott det går och snart är jag igång på cykeln. Gött!! Detta är den av de tre grenar som jag känner mig starkast på. Jag kommer i gång bra och tycker att det går riktigt fort de första 2 milen, nästföljande 2 mil är tuffare, men kollar mina watt och min snittfart och tycker att jag ligger där jag ska. Jag ligger mycket på omkörning och det stärker självförtroendet, då de flesta jag passerar är män :)... Försöker se vilka åldersklasser de tjejer är i när jag passerar, men det är svårt så jag bestämmer mig för att strunta i det och bara köra det bästa jag kan. Vid 60km började det bli riktigt branta backar och jag känner hur det bränner i benen, men fortsätter att trycka på upp. Cyklar upp bredvid en tjej och vi pushar varandra en bra bit uppför backen och konstaterar att-nu är det ju snart bara ett varv kvar!:).. Efter 75km är det ganska mycket utför in mot vändpunkten så här ser jag till att hålla farten uppe och när jag passerar familjen, som hejar för fulla muggar blir jag varm i hela kroppen.
Vid vändpunkten- bara 90km kvar!!
Jag konstaterar att jag håller precis den snittfart jag vill ha på fulla distansen, och inser att jag måste fortsätta trycka på om jag ska hålla hela vägen in. Andra varvet är tufft, jag får slita ont och det är svårt att hålla uppe snittfarten, de sista backarna tog ut sin rätt och jag kom in i T2 efter 5h.31min -inte helt nöjd då, men tydligen hade jag 3.e bästa tid i min AG, så rätt skapligt ändå:). Efter ett tvärstopp när jag ska kliva av cykeln där jag nästan stod på huvet över styret :) fick jag till slut komma ut på den sista disciplinen. Här kan allt hända, det vet jag.. Jag har inte sprungit längre än 25km sedan augusti 2015, så vem vet om jag ens klarar det? Jag börjar springa och tycker faktiskt att det känns helt ok de första kilometrarna. Hejarklacken står redo och jag får info om att jag ligger 4.a efter cyklingen. Jag tror knappt att det är sant och tänker att det här kan ju bli riktigt kul! Eftersom cyklingen är min starkaste gren så inser jag att jag säkert inte kan springa upp mig i placeringarna, men tänker att jag absolut ska göra allt jag kan för att inte tappa någon placering heller.
Kroppen känns ok de första 2 milen och jag tycker att jag kan hålla skaplig fart, får en liten svacka efter drygt halva loppet, men lyckas ändå hålla mig joggandes. Tankarna snurrar, jag tänker på hur jag ligger till- försöker lyfta mig uppåt, för att inte tappa höfterna, varje steg gör ont. Jag dricker på varje station och håller mig sval med de våta svampar som delas ut. Varje gång jag passerar mina barn och föräldrar får jag en boost och lite extra krafter som håller mig igång. Jag tänker på Fredrik och undrar hur det har gått för honom. Helt plötsligt hör jag honom vråla.. (Jag har ca.3 km kvar till mål och hör hur han skriker:) -Har du inte sprungit innan så gör du det NUUU!!! Då kanske det kan bli en tredje plats!! -SPRING!!, Som i trans ökar jag farten och springer- allt vad det går...det känns som en evighet, men snart är jag där- på upploppet- med den härliga publiken, pom-pom tjejerna som dansar, min fina familj som hejar allt vad det går. Det är det HÄR som driver mig, tänker jag när jag korsar mållinjen och faller ihop.
Sammantaget kan jag inte vara annat än glad, det blev ingen pallplats, men jag satte personbästa på tiden: 10.47.50. Dessutom den bästa placering jag någonsin haft på en full distans: 4:a.
Tack, grymmaste hejarklacken, för att ni fanns på plats och hejade fram oss!